Trött blivande 3 åring hämtade jag på dagis idag. Disa hade varit vaken ett par timmar i natt och inte sovit något alls på dagis. Så när jag kom för att hämta henne kom även tårarna.
Hon visste nog inte riktigt varför hon grinade. Hela vägen hem grinade det stackars barnet högt.
När vi kom hem slutade grinandet och övergick i hysteriskt ylande. Hon slängde sig på golvet och sparkade och skrek så mycket hon bara orkade. Grannarna måste tro att jag klår ungen.
Det var ingen ide’ att försöka prata med monstret i hallen så jag gick och gjorde klart middagen. När maten var klar erbjöd jag lilla fröken middag, då skrek hon ännu högre.
Jag gick och åt middag och tänkte för mig själv att Anders valde ju verkligen rätt dag att jobba över.
Efter maten började jag med disken och när jag står och diskar stekpannan slår mig tanken att det var väldigt tyst.
Disa låg kvar på golvet i hallen. Hon skrek inte längre. Hon snakade högt.
Jaha. Klockan är 15:40 och hon sover på hallgolvet med jacka och skor.
Jag ringde Anders för att kolla hur sen han ska bli. Vi konstaterade att Han blir SEN just idag. Typisk. Hur ska jag nu få upp denna unge från golvet. Med min mage är jag överlycklig om jag lyckats få på mig mina strumpor på morgonen. På eftermiddagen är jag nästan orörlig.
Men ner tar man sig ju. Så jag fick av jackan och skorna. Inser då att hon hs ju ingen blöja.
Efter en kvart lyckades jag baxa upp både mig själv och ungen.
Disa vaknade till och återgick till det där hysteriska skrikandet. Kläderna åkte av och pjyamas på.
Vi satte oss i soffan. Och jag hade lite hopp om att hon skulle vakna till. Men nej, hon la sig till rätta ovan på mig. Så nu sitter jag där jag sitter med en snarkandes unge på mig. Jag lär ju inte ta mig här ifrån på ett tag. Hoppas bara inte Anders blir jätte sen.
Pernillas space 